When is it my turn?


 
Varning för ett väldigt långt och ointressant inlägg.
 
Ibland känns allt så hopplöst. Som att man bara väntar och väntar men ingetting händer. Jag kan inte göra något mer än att vänta. Jag har ingen aning hut långt värdfamiljs sökandes ens har kommit. Är jag nära att få en familj eller ligger jag fortfarande på ruta 1?
 
Endel dagar känner jag mig konstigt nog stolt och glad över att inte ha en placering än. Citatet som ungefär varenda utbytesstudent verkar beskriva de kommande året är ju "step outside of my comfort zone" så det kan man ju verkligen säga att vi exchange orphans verkligen gör nu. Man kommer ju känna säg 74038% mer bekväm när man vet vart man ska bo. Även fast man kanske inte gillar staden/skolan/familjen så har man iallafall en säkerhet med att veta sin egen framtid. Andra dagar, som idag, skulle jag kunna göra vad som helst för att få en värdfamilj. Vet att jag inte är ensam, skulle väl gissa på att statestiken ligger runt 40% (utan v-familj) - 60% (med) nu. Man känner inte av det, antagligen för att majoriteten av de som är aktiva på utbytesgrupper på facebook är de med familj. 
 
Fast även då jag inte är ensam så känns det ibland himla jobbigt. Jag kan åka iväg om 2 veckor eller om 2 månader. Jag vill kunna räkna ner dagarna, kunna skriva packlista, prov packa och researcha min stad. Men nej, inget av det kan jag än. Den mer optimistiska delen av mig själv tycker detta är rorligt, då jag har kvar alla de där speciella förberedelse grejerna inför året. För hur många gånger har man inte drömt om det där magiska telefon samtalet där man får nyheterna om familjen? Eller om hur man spenderar timmar med att kolla på bilder på staden? Bara att få skype:a med familjen för första gången är något som jag alltid har tänkt på. Men allt det här kommer, mer eller mindre, hände mig. Frågan är bara när. Folk åker iväg, har avskedsfester, packar, men ändå känns ingetting av detta riktigt för mig. Det känns fortfarande som en dröm. Och ärligt talat tror jag att jag inte kommer inse att det här faktiskt händer förrens jag står på Arlanda.

Kommentarer
Postat av: Kristin

DU ÄR VERKLIGEN INTE ENSAM!! Jag känner precis samma sak, första "riktiga" avresan är liksom om 6 dagar haha... Trodde verkligen inte att jag skulle bli en av dem som får en supersen placering, men det finns ju inte så mycket att göra åt saken just nu. Och egentligen väljer man ju helt själv hur man ska se på saken, man kan ju antingen vara jätteirriterad över att det tar sån otroligt lång tid att få allt färdigt, eller så kan man tänka på hur modig man är som vågar kasta sig in i något som man bokstavligt talat inte vet någonting om. Och vi kommer ju, som du säger, få en placering till slut. Jag tror att eftersom vi var ute i så god tid borde vi redan ha fått en, bara att skolan inte accepterat ännu! :) Tänk bara på hur länge du planerat och förberett dig inför detta (för mig är det över ett år), och sen på hur kort tid vi har kvar nu - som högst sju veckor. Vi fick sommarlov för sju veckor sedan! Det är helt sjukt ju! Och som vi sa efter visumet - vi har verkligen bara allt det roliga framför oss nu!! Det är faktiskt ganska coolt att vi inte vet något ännu, vi får ha den där förväntanhetskänslan lite längre än alla andra! Vet inte riktigt vad jag ville säga med den här kommentaren, så förlåt för extrem spam haha.. men som sagt: DU ÄR INTE ENSAM!!!

Svar: Det är så skönt att veta att man liksom inte är den enda utan v-familj :) Du har helt rätt, placeringarna brukar ju komma varje dag när skolorna öppnar i slutet av juli/början av augusti ;) OJ!!! Har 7 veckor redan gått????? :O Jäklar, vad tiden går fort!!!! Jag vet! Asså, tänk känslan när vi väl får familj efter all väntan, det lär ju vara helt underbart! :D
Spamma på du, det är bara skönt att få höra allt det här från någon annan i samma sits ;)
Hanna Olsson

2012-07-21 @ 22:28:24
URL: http://longdistanceletters.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


RSS 2.0